Jag gick och la mig på kvällen vid 22-tiden (21/7) för jag tyckte att det tryckte neråt så mycket, jag kände mig trött också.

La mig i sängen och kollade datan lite, kände bebisen sparka och slå kullerbyttor för fullt.

Sen la jag mig på min sida av sängen och då kände jag min lilla bebis sparka för sista gången....

Jag vaknade vid 04 på natten av att det "stack till" uppe vid vänster sida i magen, tänkte inte mer på det utan somnade om....

När klockan är runt 05 så vaknar jag igen av en värk, men känner att *det är fel dag, jag ska inte föda idag, orkar inte* så jag somnar om igen.

Men när klockan är 05.35 så har jag några värkar så jag tar mitt täcke och går och lägger mig i soffan inne i TV-rummet, somnar inte direkt utan halvsover mellan värkarna....efter ett tag vaknar jag till och sätter mig upp i soffan, reser mig upp och känner hur det rinner till....tittar på mitt ben och ser att det är blod....*tänker redan där att det är nåt som inte stämmer*

Jag skriker på Stefan och han flyger upp ur sängen, ringer förlossningen, läkaren jag pratade med lät också lite nervös/orolig.

Hon sa till oss att åka in meddetsamma.

Sagt och gjort, jag ringer mamma och frågar om dom kan komma in till förlossningen för att ta barnen och hunden, smsar syrran (hade bestämt sen innan att hon skulle vara med) och säger att nu är bebisen på väg. Hon smsar tillbaka och säger att hon vet inte när hon kan komma för hon jobbar hos en klient och kan inte lämna den personen.

Möter även min svärmor som är på väg till Norrköping med mina barns kusiner, hon tycker att jag ser väldigt tagen ut.

Vi lämnar barnen till mamma och pappa.

Kommer in i förlossningshallen, där jag ser en pappa hålla sin nyfödda bebis i famnen, får en så konstig känsla av att *så kommer Stefan inte att stå med vår bebis*....

Inne i förlossningsrummet så ska dom sätta på CTG-remsan *känner mig nervös där* hon sätter den ena klossen på höger sida först....inget ljud....

Sen sätter hon över den på vänster sida....inget ljud....

Hon frågar mig och säger att det är nog en busig bebis som gömmer sig och undrar vilken sida den brukar ligga på....

Jag sa att bebisen ligger alltid på min högra sida....

Vänta lite säger hon och trycker på en knapp....In kommer en läkare och ser väldigt bestämd och lite orolig ut. *jag får en måillakänsla där*

Sätter kanyler i maia armar och vill inte svara på mina frågor....

Vi ska sätta en skalpelektrod säger den ena läkaren....

Jag kommer ihåg att jag säger där *lever inte min bebis*

Jag får en pulsmätare i mitt pekfinger *Stefan står och klappar min panna*

Ett tag så tycker läkarna att dom ser bebisens hjärtljud....

Den ena läkaren går ut och hämtar en stor maskin....ser att det är en UL-apparat.

Hon för dopplern över min mage överallt tills hon hittar det lilla lilla hjärtat....som står still.... det slår inte, jag ser det på skärmen....

Läkaren säger: Nej Josefine, det ser inte ut som om hjärtat slår, bebisen är död....

-Neeeeej skriker jag rakt ut, det stämmer inte....jag hör Stefan börja gråta....Jag säger att jag vill inte föda ut bebisen, ni får ta väck den, men läkarna säger att det bästa är att föda ut bebisen på naturlig väg.

Läkaren står med sitt ansikte nära mitt och berättar att tyvärr är det så att bebisen inte lever....

Efter en stund plockar dom undan sakerna och låter mig och Stefan få vara själva en stund och bara kramas *älskar dig Stefan*

Jag tänker först att jag måste ju ringa Jennie (syster) för hon kan ju komma när som helst....

Jagfår in en telefon på rummet och jag säger till Stefan att jag klarar inte av att ringa henne, så Stefan tar luren, men när hon svarar bryter Stefan ihop.

Jag tar luren och säger: Bebisen är död.... *börjar gråta*

Min syster säger VA? och börjar gråta, säger att hon kommer meddetsamma.

Efter en liten stund öppnas dörren till vårt rum och min älskade syster står i dörren

Jag bara gråter/skriker rakt ut i hennes famn....

Hon kramar om Stefan....

Vi gråter....

Det känns så overkligt....

När vi har kunnat samla oss sätter vi oss och spelar lite kort, har några små värkar men inga som inte går att andas igenom bara.

Vid 16-tiden så har jag börjat andas 50/50 lustgas, gör fortfarande inte ont....andas igenom värkarna, sen gråter jag.

Läkaren kommar in vid 17 och kollar hur mycket jag är öppen, 4-5 cm bara.

Runt 17.30 så vill jag höja gasen för jag tycker att det börjar göra mer ont, får 2 lite mer kraftiga värkar....gasen står på fullt, jag säger att nu vill jag har EDA´n. Samtidigt får jag en supervärk och säger att jag måste krysta. Det får du vänta lite med sa BM, men gör en undersökning igen, ser så att jag krystar igen och är öppen 10 cm....det gick fort, från 4-5cm till 10 på knappt 15 min.

Klockan 17.55 föds min och Stefans dotter, mina barns lillasyster Emma

4325 g och 53 cm lång, 10 fingrar och 10 tår....helt välskapt, men ett hjärta som inte slår....

Hon var så vacker....

Vår llilla ängel....

Mamma och Pappas flicka....

Stefan fick ta på henne sina kläder och en blöja, hon var så fin, brun/orange randig body och oranga byxor.

Jag fick henne i min famn....hon var fortfarande varm....men hon lever inte....

Skulle ringa min mamma nu....kommer ihåg vad jag sa....

-Mamma svarar

-Hej, det är jag, säger jag

-Mamma säger, hur är det

Jag börjar gråta och säger att jag får inte ta med min bebis hem.

-Varför då? säger mamma.

-Jag får inte ta med henne hem....för hon är död....

Jag hör hur mamma börjar gråta i luren och säger att dom kommer meddetsamma.

Stefan går ner efter en stund och möter upp dom, mamma och pappa och våra pojkar

Dom kommer in i rummet, mamma gråter, pappa gråter....

Mina pojkar kommer fram så jag kan krama dom....

Mamma kramar mig, Pappa kramar mig, dom kramar Jennie....

Dom klappar lilla Emma och tar henne i sin famn och gråter....jag gråter.... *det känns overkligt*

Vi stannade på sjukhuset till dagen efter, på onsdag eftermiddag åker vi hem, att lämna vår lilla Emma i den lilla vagnen tii sjuksköterskorna var det jobbigaste jag har gjort i hela mitt liv....jag ville ha min bebis med mig hem, jag ville att hon skulle leva....det är så orättvist och så overkligt.

Begravningen var bara med våra närmaste familjer....

Låtarna som spelades var:

             Empty room, Everybody hurts, Tears i heaven

Vår vackra lilla Ängel Emma, vi kommer alltid att sakna dig, älska dig och tänka på dig. Jag ser dig om kvällen på din stjärna på himlen och säger: Jag älskar Dig min vackra ängel, du finns i mitt hjärta för alltid....

 

Anneli

12 januari 2009 20:10

Tårarna rinner...
Det är så himla trist.
Strongt av dig att kunna skriva ner det så här. Misstänker att det varit jobbigt att sätta det på pränt.
Många kramar till dig och familjen.

 

mammajennie

12 januari 2009 21:10

Åhhh älskade syster vad mina tårar rinner ner för kinderna nu när jag läser din traumatiska och förfärliga upplevelse. Kommer ihåg precis hela dagen och nästan varje minut hur det kändes där inne i rummet där vi satt... Jag är glad över att jag lyckades ta alla korten på lilla älskade Emma till Er, så att Ni kan minnas henne som den finaste av alla änglar himlen har fått!!! "När jag min blick sakta mot himlen jag uppåt svingar - tänker jag på lilla Emma, den vackraste ängeln i himlen - med vingar"

Love You...

 

Johan R

13 januari 2009 09:17

Som med de andra så rinner mina tårar... Ni har upplevt det ingen någonsin ska behöva gå igenom.

Ni är två genomsnälla och rara människor som förtjänar det bästa, och får det så här. Livet är orättvist.

Önskar att jag kunde göra allt bra.

Kramar
Johan R

http://johanshuvud.blogg.se

 

Johan R

13 januari 2009 14:57

Det går galant! Ta hand om er.

Kram
/J

http://johanshuvud.blogg.se

 

ams

13 januari 2009 22:35

Min älskade "lilla" flicka... VARFÖR just du??? Den frågan har jag ställt mig många gånger...Du som alltid har älskat barn på ett speciellt sätt...Du som vårdade dina små dockbarn med stor kärlek när du var liten...Du, som alla mina dagbarn drogs till... Du, som har gett mig och pappa tre underbara och vackra barnbarn...VARFÖR fick inte EMMA stanna??? Jag känner mig lycklig för att jag fick uppleva henne, hålla henne och pussa henne. Jag minns fortfarande hennes ljuvliga doft... i mitt hjärta finns ett djupt ärr, från denna sommardag... Jag och pappa ÄLSKAR dig, Josefine! Vi älskar hela din underbara familj och vi ska tillsammans prata, gråta, skratta och titta på de underbara bilderna som Jennie har tagit på "vår flickängel"...

http://www.ams.bloggagratis.se

 

Pernilla

14 januari 2009 10:08

Så skönt att du orkar skriva om det!!!!
Mina tårar rinner...

http://www.minimi05.blogspot.com

 

sandra

17 januari 2009 22:06

halkade in här, fäller en tår när jag läser vad du skriver! Styre kram till dig!

http://sandraschyllert.blogg.se

 

jane

17 januari 2009 22:28

åhhh va jag gråter nu..sånt här borde inte få hända..att förlora sitt barn måste vara det värsta en människa kan uppleva. Sorgligt nog har jag hört sånna här historier allt för ofta och det gör så ont i mitt hjärta...varje dag tänker jag att jag är så lycklig som har fått en frisk underbar pojke! Skänker varma tankar till dig och din familj. kram/jane

http://www.gumpen.blogg.se

 

E-K mamma till Jane

18 januari 2009 08:41

Tårarna rinner när jag läser. Du har varit med om det värsta som kan hända i livet.
Du har rätt, Emma var säkert tänkt som ängel.
Du har rätt, omgivningen ska prata om Emma fast ofta tror folk att det gör illa och sårar. Fast det är tvärtom
Skriv, måla, rita, ja vad som för att bearbeta och var i känslorna, vilka son helst kommer, fly inte.
Av lilla Emma har du säkert fått gåvan att kunna se på livet som något annat än annars.
Många kramar

http://www.steeperz.com

 

Johanna

27 januari 2009 10:44

Hamnade här av en slump och blev mycket tagen av det du skrev om din ängel. Många stora mamma-kramar till dig och din familj!

http://hemmafruipajala.bloggagratis.se

 

Frida

1 april 2009 09:55

Å herre gud!
Snubblade bara in på din sida och gråter just nu floder efter att ha läst din berättelse.
Många kramar till er!

http://fridam.bloggagratis.se

 

Petra

20 juni 2009 19:40

Hej Jossan.
det var väldigt längesen vi träffades men jag har hört att ni förlorade er lilla Emma. Jag har precis läst det du har skrivit o tårarna kom av bara farten. Jag hoppas ni alla mår bra och att Emma vet hur älskad hon är av er. Kramar till dej o Stefan o barnen.
Kram Petra o Björn

 

Julia

21 juli 2011 15:44

Kom in här av en slump. Som jag gråter. Kan inte sluta. Tittar på min sovande dotter och är så tacksam. Jag tycker du är så modig och stark som orkar skriva om det som hänt er i familj. Tycker du ska vara stolt över dej själv för du kan vara säker på att du hjälp någon annan att bearbeta det som hänt dem. Jag och min familj önskar dej all världens lycka

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har nu skaffat en annan blogg, då jag fortfarande vill blogga....men vill lägga ut andra blider och skriva andra saker, som tex vad jag tänker på och vad vi gör mm.... Ni som vill ha lösen, skriv på msn (ni som har min msn såklart :-)) Ni andra som o...

Tjillevippen....nyss hemkommen från eko, blev inte så mycket men det är kul att kolla vad man kan köpa till sommaren. Men växter blev det, fotbollar, sittdyna och en borste....lampa och varsin cola till mig och lilleman. Det blev 2 st salixträd, murg...

Jaha, måndagmorron idag då ja....tror bara att det blir en runda till solhaga eller växthuset idag....blir så jäkla dyrt när man åker till eko....hmmmm. Kör kanske inom maxi, såg att dom sålde pepsi max för 49 kr för 6 st 1½ liters, ganska billigt ju...

Idag har vi/jag gjort en jäkla massa saker....känns det som i alla fall.... Vaknade i morse, åt frukost, mannen sa att han skulle kolla på panelen som ska vara på utsidan av altanen, men eftersom vi inte tycker att det blev ett sntggt slut på kanten ...

LILLEMAN LIGGER OCH VILAR TILLS NÄSTA MATCH STARTAR....LÅÅÅÅNG VÄNTAN TYCKTE HAN....                 ...