Jag gick och la mig på kvällen vid 22-tiden (21/7) för jag tyckte att det tryckte neråt så mycket, jag kände mig trött också.

La mig i sängen och kollade datan lite, kände bebisen sparka och slå kullerbyttor för fullt.

Sen la jag mig på min sida av sängen och då kände jag min lilla bebis sparka för sista gången....

Jag vaknade vid 04 på natten av att det "stack till" uppe vid vänster sida i magen, tänkte inte mer på det utan somnade om....

När klockan är runt 05 så vaknar jag igen av en värk, men känner att *det är fel dag, jag ska inte föda idag, orkar inte* så jag somnar om igen.

Men när klockan är 05.35 så har jag några värkar så jag tar mitt täcke och går och lägger mig i soffan inne i TV-rummet, somnar inte direkt utan halvsover mellan värkarna....efter ett tag vaknar jag till och sätter mig upp i soffan, reser mig upp och känner hur det rinner till....tittar på mitt ben och ser att det är blod....*tänker redan där att det är nåt som inte stämmer*

Jag skriker på Stefan och han flyger upp ur sängen, ringer förlossningen, läkaren jag pratade med lät också lite nervös/orolig.

Hon sa till oss att åka in meddetsamma.

Sagt och gjort, jag ringer mamma och frågar om dom kan komma in till förlossningen för att ta barnen och hunden, smsar syrran (hade bestämt sen innan att hon skulle vara med) och säger att nu är bebisen på väg. Hon smsar tillbaka och säger att hon vet inte när hon kan komma för hon jobbar hos en klient och kan inte lämna den personen.

Möter även min svärmor som är på väg till Norrköping med mina barns kusiner, hon tycker att jag ser väldigt tagen ut.

Vi lämnar barnen till mamma och pappa.

Kommer in i förlossningshallen, där jag ser en pappa hålla sin nyfödda bebis i famnen, får en så konstig känsla av att *så kommer Stefan inte att stå med vår bebis*....

Inne i förlossningsrummet så ska dom sätta på CTG-remsan *känner mig nervös där* hon sätter den ena klossen på höger sida först....inget ljud....

Sen sätter hon över den på vänster sida....inget ljud....

Hon frågar mig och säger att det är nog en busig bebis som gömmer sig och undrar vilken sida den brukar ligga på....

Jag sa att bebisen ligger alltid på min högra sida....

Vänta lite säger hon och trycker på en knapp....In kommer en läkare och ser väldigt bestämd och lite orolig ut. *jag får en måillakänsla där*

Sätter kanyler i maia armar och vill inte svara på mina frågor....

Vi ska sätta en skalpelektrod säger den ena läkaren....

Jag kommer ihåg att jag säger där *lever inte min bebis*

Jag får en pulsmätare i mitt pekfinger *Stefan står och klappar min panna*

Ett tag så tycker läkarna att dom ser bebisens hjärtljud....

Den ena läkaren går ut och hämtar en stor maskin....ser att det är en UL-apparat.

Hon för dopplern över min mage överallt tills hon hittar det lilla lilla hjärtat....som står still.... det slår inte, jag ser det på skärmen....

Läkaren säger: Nej Josefine, det ser inte ut som om hjärtat slår, bebisen är död....

-Neeeeej skriker jag rakt ut, det stämmer inte....jag hör Stefan börja gråta....Jag säger att jag vill inte föda ut bebisen, ni får ta väck den, men läkarna säger att det bästa är att föda ut bebisen på naturlig väg.

Läkaren står med sitt ansikte nära mitt och berättar att tyvärr är det så att bebisen inte lever....

Efter en stund plockar dom undan sakerna och låter mig och Stefan få vara själva en stund och bara kramas *älskar dig Stefan*

Jag tänker först att jag måste ju ringa Jennie (syster) för hon kan ju komma när som helst....

Jagfår in en telefon på rummet och jag säger till Stefan att jag klarar inte av att ringa henne, så Stefan tar luren, men när hon svarar bryter Stefan ihop.

Jag tar luren och säger: Bebisen är död.... *börjar gråta*

Min syster säger VA? och börjar gråta, säger att hon kommer meddetsamma.

Efter en liten stund öppnas dörren till vårt rum och min älskade syster står i dörren

Jag bara gråter/skriker rakt ut i hennes famn....

Hon kramar om Stefan....

Vi gråter....

Det känns så overkligt....

När vi har kunnat samla oss sätter vi oss och spelar lite kort, har några små värkar men inga som inte går att andas igenom bara.

Vid 16-tiden så har jag börjat andas 50/50 lustgas, gör fortfarande inte ont....andas igenom värkarna, sen gråter jag.

Läkaren kommar in vid 17 och kollar hur mycket jag är öppen, 4-5 cm bara.

Runt 17.30 så vill jag höja gasen för jag tycker att det börjar göra mer ont, får 2 lite mer kraftiga värkar....gasen står på fullt, jag säger att nu vill jag har EDA´n. Samtidigt får jag en supervärk och säger att jag måste krysta. Det får du vänta lite med sa BM, men gör en undersökning igen, ser så att jag krystar igen och är öppen 10 cm....det gick fort, från 4-5cm till 10 på knappt 15 min.

Klockan 17.55 föds min och Stefans dotter, mina barns lillasyster Emma

4325 g och 53 cm lång, 10 fingrar och 10 tår....helt välskapt, men ett hjärta som inte slår....

Hon var så vacker....

Vår llilla ängel....

Mamma och Pappas flicka....

Stefan fick ta på henne sina kläder och en blöja, hon var så fin, brun/orange randig body och oranga byxor.

Jag fick henne i min famn....hon var fortfarande varm....men hon lever inte....

Skulle ringa min mamma nu....kommer ihåg vad jag sa....

-Mamma svarar

-Hej, det är jag, säger jag

-Mamma säger, hur är det

Jag börjar gråta och säger att jag får inte ta med min bebis hem.

-Varför då? säger mamma.

-Jag får inte ta med henne hem....för hon är död....

Jag hör hur mamma börjar gråta i luren och säger att dom kommer meddetsamma.

Stefan går ner efter en stund och möter upp dom, mamma och pappa och våra pojkar

Dom kommer in i rummet, mamma gråter, pappa gråter....

Mina pojkar kommer fram så jag kan krama dom....

Mamma kramar mig, Pappa kramar mig, dom kramar Jennie....

Dom klappar lilla Emma och tar henne i sin famn och gråter....jag gråter.... *det känns overkligt*

Vi stannade på sjukhuset till dagen efter, på onsdag eftermiddag åker vi hem, att lämna vår lilla Emma i den lilla vagnen tii sjuksköterskorna var det jobbigaste jag har gjort i hela mitt liv....jag ville ha min bebis med mig hem, jag ville att hon skulle leva....det är så orättvist och så overkligt.

Begravningen var bara med våra närmaste familjer....

Låtarna som spelades var:

             Empty room, Everybody hurts, Tears i heaven

Vår vackra lilla Ängel Emma, vi kommer alltid att sakna dig, älska dig och tänka på dig. Jag ser dig om kvällen på din stjärna på himlen och säger: Jag älskar Dig min vackra ängel, du finns i mitt hjärta för alltid....

Jag vill att familj/släktingar och vänner ska prata och fråga om Emma, eller hur jag mår eller hur Stefan och barnen mår.

Låtsas inte som om att Emma inte har funnits, för det har hon gjort....men hon föddes inte levande, men dock i fullgångna veckor och så vacker.

Hon var levande för mig, hon sparkade och snurrade rundor i min mage....för mig har hon varit levande....i 9 månader.

Många tycker nog att det är jobbigt att fråga mig eller prata med mig om Emma eftersom döden är ju så sorgligt, och särskillt när det handlar om ett litet barn, en bebis.

Jag tycker också att det är jobbigt att prata om Emma, men för att jag ska klara av denna fruktansvärda sorg så måste/vill jag prata om Emma.

Du behöver kanske bara fråga: Hur mår du idag, Är det tungt, Jobbig dag idag mm. Vill jag sen inte svara, så vill jag inte, men jag ser att du bryr dig om mig.

Det värsta är ju när folk knappt kan titta en i ögonen för han/hon inte vet vad hon ska säga. Säg inget då....ge mig en kram och bryt isen....

Jag kan väl för fan inte börja med: Ja du vet att min dotter är en ängel....

Det är ni som måste börja....var inte rädda för att fråga mig om min lilla Ängel Emma, jag vill berätta, visa henne.

Är stolt över att jag fick föda en så vacker ängel....

                      Änglar finns, det vet jag, för jag har hållt

                               den vackraste ängeln i min famn

Tack Johanna för att du ofta frågar hur jag mår och hur det är

                         Min starka mamma

Min mamma är så stark, det säger faktiskt alla
Men i ensamhet om natten har jag sett hennes tårar falla.

Under sömnlösa nätter kommer jag tassande på tå
Hon vet inte att jag är där för att hjälpa henne förstå

Lika ändlöst som strandens vågor och hennes smärta
Jag vakar över min starka mamma som alltid bär mig
i sitt hjärta.

Hon bär ett leende, ett leende som hon tror hon döljer
Men genom Himlens dörr ser jag tårarna som följer.

Min mamma försöker att hantera döden
för att hålla mig kvar
Men alla som känner henne vet att det är
den enda möjlighet hon har.

När jag vakar över min starka mamma?
genom Himlens öppna dörr
försöker jag förklara att änglar skyddar mig nu
så som hon gjorde förr.

Men jag vet att det inte hjälper,
eller lättar bördorna hon bär,
Har du möjlighet, gör ett besök
och visa att du håller henne kär.

Vad hon än säger, hur hon än mår
Min starka mamma har ett hjärta, för alltid fullt av sår.                                              
 
                                 

Mitt Hjärta

Min Dotter

Min Ängel

Saknar dig så, älskar dig så

         **Mamma**

  Vissa säger att dom har sett en ängel, men jag har hållt den vackraste ängeln i min famn

Jag har en vacker flickängel som heter EMMA....

Mina barn har en lillasyster som är en vacker flickängel....

Min man är pappa till världens vackraste flickängel....

Min berättelse om den vackraste flickängeln som inte fick vara kvar hos oss, ska jag skriva om när jag orkar.